Augusti Bolero kom ner till den privata bryggan och gick, som om det var hans egen, fram till den bortre ände där båtar kunde förtöjas. Fanns det något om båtar Augusti inte visste var det inte värt att veta, brukade folk som nuförtiden kände honom säga. Det som hade varit ännu en dag började övergå till ännu en kväll men solen värmde fortfarande. Bolero, som han kallades, rörde sig mjukt som en katt trots ålder och skräddarsydd ljus kostym. Men nu stod han stilla där vid bryggkanten och sa: “här ska det nog inte vara några problem att lägga till, vet du hur djupt det är i kanalens mitt?” Det var, efter ett halvt liv till sjöss, inte första gången han ställde en fråga av den typen. “Du kan vara lugn… kanalen klarar din båt“ svarade Courtney, bryggans kvinnlige ägare, B’s kusin. Jag och Bolero var en gång tiden klasskamrater men hade varken setts eller pratat med varandra sedan 12-årsåldern. Tills nu. Vår kontakt bröts då jag i mitten av 50-talet flyttade till en annan kommun och trots att vi varit bra kompisar hade jag sedan dess inte reflekterat så mycket över tystnaden oss emellan. På omvägar hade jag en gång, många år senare, hört att ett intresse för båtar och livet till sjöss numera helt styrde hans liv; “Onaturligt”, hade en av våra gemensamma klasskamrater sagt angående hans livsstil då jag av en händelse träffat henne via mitt dåvarande arbete. Många av oss är på sjön någon gång då och då men för Bolero var förhållandet det omvända hade jag fått veta. Han blev sjuk om han var på land mer än ett par dagar.
Vem var Augusti Bolero och var kom han ifrån? Ett försök att porträttera honom i några enkla minnesbilder; En större mellansvensk stad. 1950-tal. Jag minns att det luktade konstigt i villan där han bodde med sin familj. Jag minns att lukten var så stark att jag drog mig för att följa med honom hem. Jag minns en intensiv svagt kväljande sötaktig doft uppblandad med svett, stråk av härsket matlagningsos och myggmedel som, trots att jag då som barn annars aldrig ens funderat över folks vädringsvanor, fick mig att undra om de aldrig någonsin öppnat ett fönster i huset. På övervåningen där på Övre Uggleviksvägen 1 hade B sitt pojkrum. Två gånger hade jag varit där. Lyckats hålla andan sedan ytterdörren gått upp, tagit av mig skor och jacka, gått de många stegen uppför en trätrappa och andats ut först inne på hans rum. Eller in. Jag minns inte. Han hade hursomhelst inte märkt något. Man vill ju inte att folk märker sånt när man hälsar på hemma hos dem. Det flesta av sakerna i Boleros välstädade rum låg i lådor under sängen och i en hurts under det klarröda skrivbordet; leksaksbilar, tennis- och studsbollar, leksakspistoler, serietidningar, några intressanta grafiska blad, en vikingahjälm i plast, kritor, pennor. Hans föräldrar; Mamman. Snygg. Rödhårig. Omkring 40. Jobbade på skola oklart med vad. Hade en t-shirt med texten "Strength Through Pleasure". Frågade tillskillnad från många andra mammor (eller pappor) aldrig om vi ville ha smörgåsar. Hade ena gången ett kraftigt blåmärke på ena överarmen. Log den gången spefullt mot pappan då han kom hem ifrån arbetet samtidigt med oss. Hade pluggat arkitektur, bytt karriärspår men aldrig riktigt försonats med kursändringen. Pappan också han kring 40. Möjligtvis något äldre än mamman. Hade till skillnad från många av sina arbetskamrater något lösaktigt över sig. Kommuntjänsteman. Muskulös. Gick under promenader med händerna knäppta bakom sin rygg. Haltade lätt. Hade båda gångerna också han ett kraftigt blåmärke - på halsens ena sida. Båda föräldrarna klädde sig hemmavid ovanligt bylsigt för tiden som var men hade som många andra ett sommarhus vid kusten någonstans. Där tillbringade Bolero sommarloven. Den ena gången jag var hemma hos honom hade vi spelat kinaschack på B’s golv. Bolero tycktes inte följa någon särskild plan i sitt spel men var ändå nära att vinna omgången. Andra och sista besöket föregicks av en promenad genom ett parkområde. I ett dike nära vår väg låg de döda kropparna av tre hundar - en schnauzer, en pinscher och en labrador. Vi stannade till en stund och tittade på kadavren. De hade utan tvivel legat där i flera dagar. Jag hade känt den stickande lukten strax innan djurkropparna framträdde i diket. Vems var hundarna? hade vi undrat eftersom ingen av oss kände igen dem från vårt villaområde. B hade apropå hundarna plötsligt sagt att han ville bli kremerad och inte begravd som de flesta av hans äldre släktingar blivit. Tankegången överraskade mig. Samtalet fortsatte då vi kom upp på hans rum. På väggarna omkring oss satt, bredvid en bild av ett bayerskt alpslott, några av B's tidiga kritteckningar uppsatta med häftmassa. Massan hade precis som på teckningarna orsakat mörka fläckar också i slottsbildens fyra hörn. Jag tittade på teckningarna, på de mörka fläckarna och på slottet och tänkte med en lätt rysning på Boleros avlidna släktingar. En doft av nyklippt gräs drog in från ett öppet fönster. Några år senare hade B i ett buskage hittat och fingrat lite för mycket på vad han trodde var ett bilbatteri. Det var en bomb men den exploderade först då han var på väg därifrån, 300 meter bort. Han hade tjej redan i lågstadiet.
Femtio år senare stod vi nu där på bryggan invid tomten till hans yngre kusin Courtneys hus och det var inte alls som om tiden stått stilla. Nej, aldrig tidigare hade jag så påtagligt känt bärigheten i den där idén om att kroppens atomuppsättning vart sjunde år fullständigt bytts ut. För oss hade enligt teorin förvandlingen i så fall skett 7 gånger sedan vi sågs senast. Jag tvivlade inte en sekund på den saken.
Sedan Bolero fått veta att båten kunde angöras vid bryggan sträckte jag fram högerhanden:
“Augusti Bolero… länge sen sist…”
Vem var Augusti Bolero och var kom han ifrån? Ett försök att porträttera honom i några enkla minnesbilder; En större mellansvensk stad. 1950-tal. Jag minns att det luktade konstigt i villan där han bodde med sin familj. Jag minns att lukten var så stark att jag drog mig för att följa med honom hem. Jag minns en intensiv svagt kväljande sötaktig doft uppblandad med svett, stråk av härsket matlagningsos och myggmedel som, trots att jag då som barn annars aldrig ens funderat över folks vädringsvanor, fick mig att undra om de aldrig någonsin öppnat ett fönster i huset. På övervåningen där på Övre Uggleviksvägen 1 hade B sitt pojkrum. Två gånger hade jag varit där. Lyckats hålla andan sedan ytterdörren gått upp, tagit av mig skor och jacka, gått de många stegen uppför en trätrappa och andats ut först inne på hans rum. Eller in. Jag minns inte. Han hade hursomhelst inte märkt något. Man vill ju inte att folk märker sånt när man hälsar på hemma hos dem. Det flesta av sakerna i Boleros välstädade rum låg i lådor under sängen och i en hurts under det klarröda skrivbordet; leksaksbilar, tennis- och studsbollar, leksakspistoler, serietidningar, några intressanta grafiska blad, en vikingahjälm i plast, kritor, pennor. Hans föräldrar; Mamman. Snygg. Rödhårig. Omkring 40. Jobbade på skola oklart med vad. Hade en t-shirt med texten "Strength Through Pleasure". Frågade tillskillnad från många andra mammor (eller pappor) aldrig om vi ville ha smörgåsar. Hade ena gången ett kraftigt blåmärke på ena överarmen. Log den gången spefullt mot pappan då han kom hem ifrån arbetet samtidigt med oss. Hade pluggat arkitektur, bytt karriärspår men aldrig riktigt försonats med kursändringen. Pappan också han kring 40. Möjligtvis något äldre än mamman. Hade till skillnad från många av sina arbetskamrater något lösaktigt över sig. Kommuntjänsteman. Muskulös. Gick under promenader med händerna knäppta bakom sin rygg. Haltade lätt. Hade båda gångerna också han ett kraftigt blåmärke - på halsens ena sida. Båda föräldrarna klädde sig hemmavid ovanligt bylsigt för tiden som var men hade som många andra ett sommarhus vid kusten någonstans. Där tillbringade Bolero sommarloven. Den ena gången jag var hemma hos honom hade vi spelat kinaschack på B’s golv. Bolero tycktes inte följa någon särskild plan i sitt spel men var ändå nära att vinna omgången. Andra och sista besöket föregicks av en promenad genom ett parkområde. I ett dike nära vår väg låg de döda kropparna av tre hundar - en schnauzer, en pinscher och en labrador. Vi stannade till en stund och tittade på kadavren. De hade utan tvivel legat där i flera dagar. Jag hade känt den stickande lukten strax innan djurkropparna framträdde i diket. Vems var hundarna? hade vi undrat eftersom ingen av oss kände igen dem från vårt villaområde. B hade apropå hundarna plötsligt sagt att han ville bli kremerad och inte begravd som de flesta av hans äldre släktingar blivit. Tankegången överraskade mig. Samtalet fortsatte då vi kom upp på hans rum. På väggarna omkring oss satt, bredvid en bild av ett bayerskt alpslott, några av B's tidiga kritteckningar uppsatta med häftmassa. Massan hade precis som på teckningarna orsakat mörka fläckar också i slottsbildens fyra hörn. Jag tittade på teckningarna, på de mörka fläckarna och på slottet och tänkte med en lätt rysning på Boleros avlidna släktingar. En doft av nyklippt gräs drog in från ett öppet fönster. Några år senare hade B i ett buskage hittat och fingrat lite för mycket på vad han trodde var ett bilbatteri. Det var en bomb men den exploderade först då han var på väg därifrån, 300 meter bort. Han hade tjej redan i lågstadiet.
Femtio år senare stod vi nu där på bryggan invid tomten till hans yngre kusin Courtneys hus och det var inte alls som om tiden stått stilla. Nej, aldrig tidigare hade jag så påtagligt känt bärigheten i den där idén om att kroppens atomuppsättning vart sjunde år fullständigt bytts ut. För oss hade enligt teorin förvandlingen i så fall skett 7 gånger sedan vi sågs senast. Jag tvivlade inte en sekund på den saken.
Sedan Bolero fått veta att båten kunde angöras vid bryggan sträckte jag fram högerhanden:
“Augusti Bolero… länge sen sist…”
0 comments:
Post a Comment