bortrest

semester
längtan bort
en avlägsen strand på den grekiska ön lefkas
kvinnan hade legat där
i månader

kroppen
upptäcktes
av en förbipasserande






*

MOSAIK

Ny text under arbete.

FRESNEL

runsten
välte
över storväxt man
från annan trakt

rund sidenmössa
kring halsen - ett tjockt guldsmycke från perm
karminröd kjortel av fastan
sidenapplikation
brickband
väst i valkat ylle
torsbergsbyxa
mantel
ringspänne

små hudbristningar
mindre frakturer

den storväxte
fast under stenen

tills några
av tecknen
fick honom loss
med en självklarhet
få med verklig kännedom
skulle kalla helt naturlig

spåren

från alla de sniglar
som genom århundradena
tyst wobblat fram på sitt slem
över runskriften i jakten på föda

borta

men den storväxte
som befriades från sin fångenskap
under stenen
bosatte sig
i fyren

c a r d o u a n

där han troligen
lever
än idag




*

SOFT CUBES

Touch base. Mixed bag.

Tre män. En isbjörn. Stockholm. Djurgården. Solig majdagsförmiddag. Enstaka små lätta moln. Hur viktigt är det egentligen? Ljud av lågskor mot asfalt och lågmälda små samtal längs med promenadstråken ut mot Waldemarsudde. En grå liten schnauzer drar iväg med sin husse mot sidan av ett elskåp. En blek men rödnäst cyklist stannar till i gruset vid en skadad Steglits. Två långsmala, tysta äldre män som spelar boule. En joggare i full kareta de sista hundra metrarna fram till det imaginära målsnöret vid brofästet. En smådryg, odödlig man i 25-årsåldern rör sig mot Skansen tillsammans med två jämnåriga vänner. Han heter John. Efter John Lennon. Vännerna Peter och Christopher. Oklart varför de fick just de namnen. Hur är de klädda? De har just mötts upp vid Djurgårdsbron och växlar några allmänna fraser på ett sätt som skulle kunna få en utomstående att tro att de aldrig setts förut; “Vilket håll kom ni ifrån?“, “Inte ett moln på himlen”, ett korthugget “trevligt”. Leenden. Tandgnisslingar och så en doft av Tenor. Halstabletten. En av dem har en liten ask och alla tre suger snart på de mörka pastillerna under promenaden mot den stora djurpark som är målet för deras möte den här dagen; Skansen. De passerar Nordiska Museet som bland annat visar en utställning om alternativ svensk affischkonst 1967-1979. John tänker på hur hans pappa höll på att gå vilse med Proggen men att det rätade ut sig då han träffade mamman som stod för något helt annat. John; Ung men ändå konservativ på ett obegripligt fantasilöst sätt. Långtifrån liberal. Vill återinföra feodalismen i en mer ursprunglig form. Har svårt för kvinnor men lever sedan ett år tillsammans med jämnåriga Cynthia som visserligen skulle kunna få vem hon ville men som ändå fastnat för Johns fördelaktiga yttre, hans pengar, beslutsamhet och dynamiska humör (även vredesutbrotten gillar hon som ett utslag av manlig kraft). John ägnar fritiden åt tv-spel, rest-tentor och osvikligt lyckade aktieaffärer. De vinster han inte omsätter i nya investeringar går till nöjesliv och resor med flickvännen. De närmar sig. Han vill visserligen se apberget när de kommer fram till Skansen men det är reptilerna som lockar mest eftersom han sedan många år har ett speciellt intresse för ödlor. Att se på och läsa om ödlor ger honom en frihetskänsla inte olik den som kommer av att köra motorcykel har han förklarat för sin tjej. Det är en lite långsökt, inte särskilt precis jämförelse han trots allt är ganska nöjd med. Hon bryr sig inte mycket om hur bra liknelsen är men tycker att John är rar som anstränger sig för att hitta en åt henne. Minuterna går och sällskapet rör sig aningen uppsluppet fram emot avdelningen med isbjörnar. Inte osannolikt bidrar miljön omkring dem till att de släpper lite på vältaligheten när de nu pratar nedlåtande om sina flickvänner på ett sätt de aldrig skulle göra ens med andra killkompisar. John säger bland annat att han många gånger tänkt skära tungan av henne så mycket skit som hon pratar. Christopher och Peter garvar lydigt och avmätt i solgasset medan en av djurparkens uttrar ljudlöst glider ner i sin damm en bit därifrån. Ett äldre par, som tydligt hört vad John just sagt, höjer sina ögonbryn medan de vänder sig om efter killarna. De unga männen går vidare men stannar till vid räcket framme vid isbjörnarna. Kompisarna hinner inte hejda honom men plötsligt och helt oväntat hänger John med knutna nävar över räcket och skriker “jävla losers!” åt björnarna där nedanför. “Jävla losers!“. Som om han var från vettet. John kan visserligen göra oväntade saker när han druckit vet kompisarna men det här är något helt nytt. Kraftig slagsida. Nere i björnhålan; den ena björnen är inte bara sorgsnare än den andre utan också mycket större och den som befinner närmast nedanför killen där ovanför vid räcket. Johns kompisar vet inte vad de ska göra men ber honom skämtsamt att ta det lugnt. John hänger kvar och mumlar som om han var drogad att djuren borde skjutits för länge sedan. Inte bara isbjörnarna. Plötsligt tippar han över kanten och faller med ett förtvivlat skrik ner på berget en bit ifrån den större björnen. Asken med Tenor trillar under fallet ur hans ena ficka. Peter och Christopher tror inte sina ögon och det tar en bra stund innan de gör något. Under den stunden hinner John som överlevt fallet med fyra krossade revben, ett svårt skadat knä, ett brutet lårben och ena axeln ur led möta björnens blick och fundera lite på vad han ska göra. Han är chockad och har svåra smärtor i hela kroppen. Björnen, som inte rört sig ur fläcken sedan den unge mannen först hängde sig ut över räcket, reser sig på alla fyra och rör sig med svajande gång fram emot John som vit i ansiktet sitter orörlig på berget tre-fyra meter bort. Kamraterna larmar personal. Isbjörnen trycker nosen hårt mot Johns bröstkorg ett par gånger. Som om den undersökte något därinne utifrån. Hjärtat kanske. Det är allt björnen gör med John. När djurparkspersonalen anländer har björnen redan lagt sig för att vila en bit ifrån John som vettskrämd och i plågorna från fallet viftar fumligt på hjälp med ena armen. Två djurskötare bär ut John från björngropen på en bår. Han söker ögonkontakt med en av dem och för första gången på 7 år menar John något med ordet då han säger… “tack“.

violin fudge

det mjuka rasslet från big bang. händelsen skulle komma att utredas men aldrig redas ut. fastighetsägaren till kartritarens kontor hade höjt hyran med ofattbara procent som bara gruppen på tvåan kunde betala. vi stod på fördäck och såg drivveden guppa omkring bland vita ryggfenor och vågors gäss

tygpåsen i den skelögda damens vänstra hand bar texten the whole picture, hon hade avslutat sina odlingar på lotten och var nu på väg in mot centrum

några ådriga små och enkla löv virvlade ljudlöst omkring på marken

thanks for coming

vinterkorridor

jag fyller 92 idag

ja - hon fyller 92 idag

jag är själv pensionär nu
och har flyttat tillbaks
efter 20 år utomlands

vi har alla levt lite utspridda genom åren

här var det bara en soptipp
då på den tiden
och där skolan ligger
var det bara skog

mörk skog

A. BOLERO

Augusti Bolero kom ner till den privata bryggan och gick, som om det var hans egen, fram till den bortre ände där båtar kunde förtöjas. Fanns det något om båtar Augusti inte visste var det inte värt att veta, brukade folk som nuförtiden kände honom säga. Det som hade varit ännu en dag började övergå till ännu en kväll men solen värmde fortfarande. Bolero, som han kallades, rörde sig mjukt som en katt trots ålder och skräddarsydd ljus kostym. Men nu stod han stilla där vid bryggkanten och sa: “här ska det nog inte vara några problem att lägga till, vet du hur djupt det är i kanalens mitt?” Det var, efter ett halvt liv till sjöss, inte första gången han ställde en fråga av den typen. “Du kan vara lugn… kanalen klarar din båt“ svarade Courtney, bryggans kvinnlige ägare, B’s kusin. Jag och Bolero var en gång tiden klasskamrater men hade varken setts eller pratat med varandra sedan 12-årsåldern. Tills nu. Vår kontakt bröts då jag i mitten av 50-talet flyttade till en annan kommun och trots att vi varit bra kompisar hade jag sedan dess inte reflekterat så mycket över tystnaden oss emellan. På omvägar hade jag en gång, många år senare, hört att ett intresse för båtar och livet till sjöss numera helt styrde hans liv; “Onaturligt”, hade en av våra gemensamma klasskamrater sagt angående hans livsstil då jag av en händelse träffat henne via mitt dåvarande arbete. Många av oss är på sjön någon gång då och då men för Bolero var förhållandet det omvända hade jag fått veta. Han blev sjuk om han var på land mer än ett par dagar.

Vem var Augusti Bolero och var kom han ifrån? Ett försök att porträttera honom i några enkla minnesbilder; En större mellansvensk stad. 1950-tal. Jag minns att det luktade konstigt i villan där han bodde med sin familj. Jag minns att lukten var så stark att jag drog mig för att följa med honom hem. Jag minns en intensiv svagt kväljande sötaktig doft uppblandad med svett, stråk av härsket matlagningsos och myggmedel som, trots att jag då som barn annars aldrig ens funderat över folks vädringsvanor, fick mig att undra om de aldrig någonsin öppnat ett fönster i huset. På övervåningen där på Övre Uggleviksvägen 1 hade B sitt pojkrum. Två gånger hade jag varit där. Lyckats hålla andan sedan ytterdörren gått upp, tagit av mig skor och jacka, gått de många stegen uppför en trätrappa och andats ut först inne på hans rum. Eller in. Jag minns inte. Han hade hursomhelst inte märkt något. Man vill ju inte att folk märker sånt när man hälsar på hemma hos dem. Det flesta av sakerna i Boleros välstädade rum låg i lådor under sängen och i en hurts under det klarröda skrivbordet; leksaksbilar, tennis- och studsbollar, leksakspistoler, serietidningar, några intressanta grafiska blad, en vikingahjälm i plast, kritor, pennor. Hans föräldrar; Mamman. Snygg. Rödhårig. Omkring 40. Jobbade på skola oklart med vad. Hade en t-shirt med texten "Strength Through Pleasure". Frågade tillskillnad från många andra mammor (eller pappor) aldrig om vi ville ha smörgåsar. Hade ena gången ett kraftigt blåmärke på ena överarmen. Log den gången spefullt mot pappan då han kom hem ifrån arbetet samtidigt med oss. Hade pluggat arkitektur, bytt karriärspår men aldrig riktigt försonats med kursändringen. Pappan också han kring 40. Möjligtvis något äldre än mamman. Hade till skillnad från många av sina arbetskamrater något lösaktigt över sig. Kommuntjänsteman. Muskulös. Gick under promenader med händerna knäppta bakom sin rygg. Haltade lätt. Hade båda gångerna också han ett kraftigt blåmärke - på halsens ena sida. Båda föräldrarna klädde sig hemmavid ovanligt bylsigt för tiden som var men hade som många andra ett sommarhus vid kusten någonstans. Där tillbringade Bolero sommarloven. Den ena gången jag var hemma hos honom hade vi spelat kinaschack på B’s golv. Bolero tycktes inte följa någon särskild plan i sitt spel men var ändå nära att vinna omgången. Andra och sista besöket föregicks av en promenad genom ett parkområde. I ett dike nära vår väg låg de döda kropparna av tre hundar - en schnauzer, en pinscher och en labrador. Vi stannade till en stund och tittade på kadavren. De hade utan tvivel legat där i flera dagar. Jag hade känt den stickande lukten strax innan djurkropparna framträdde i diket. Vems var hundarna? hade vi undrat eftersom ingen av oss kände igen dem från vårt villaområde. B hade apropå hundarna plötsligt sagt att han ville bli kremerad och inte begravd som de flesta av hans äldre släktingar blivit. Tankegången överraskade mig. Samtalet fortsatte då vi kom upp på hans rum. På väggarna omkring oss satt, bredvid en bild av ett bayerskt alpslott, några av B's tidiga kritteckningar uppsatta med häftmassa. Massan hade precis som på teckningarna orsakat mörka fläckar också i slottsbildens fyra hörn. Jag tittade på teckningarna, på de mörka fläckarna och på slottet och tänkte med en lätt rysning på Boleros avlidna släktingar. En doft av nyklippt gräs drog in från ett öppet fönster. Några år senare hade B i ett buskage hittat och fingrat lite för mycket på vad han trodde var ett bilbatteri. Det var en bomb men den exploderade först då han var på väg därifrån, 300 meter bort. Han hade tjej redan i lågstadiet.

Femtio år senare stod vi nu där på bryggan invid tomten till hans yngre kusin Courtneys hus och det var inte alls som om tiden stått stilla. Nej, aldrig tidigare hade jag så påtagligt känt bärigheten i den där idén om att kroppens atomuppsättning vart sjunde år fullständigt bytts ut. För oss hade enligt teorin förvandlingen i så fall skett 7 gånger sedan vi sågs senast. Jag tvivlade inte en sekund på den saken.

Sedan Bolero fått veta att båten kunde angöras vid bryggan sträckte jag fram högerhanden:

“Augusti Bolero… länge sen sist…”